1. Då aftonsolen sig sänker i väst, då sadlar hon sin bästa häst,
att rida efter den vännen kär som fången och förlorad är
2. Hon rider genom den mörka skog, där maran redan sin fånge tog
den svarta natten har fällorna satt och rövat bort hennes hjärtas skatt
3. Hon sörjer ej för sitt unga liv. Hon stormar uti världen fri
för mörkrets makter har slagit sin rot i vännens själ, där den börjat gro
Genom djupan dal, över högan berg, ska hon rida till hjärtat giver opp
för den vännen sin som försvunnen är ska hon okuvligt strida för kärlek och hopp
4. Hon minns de tider som en gång var, hon griper om ljuset hon ännu har kvar
från glittrande vågor och solvarm sand, med vännen som nu är i ondskans land
5. Tills hon all sin kraft och styrka gett, och hon sin käresta vän återsett
skall hon då sluta söka frid. Hennes låga brinner till evig tid.
Genom djupan dal, över högan berg, ska hon rida till hjärtat giver opp
för den vännen sin som försvunnen är ska hon okuvligt strida för kärlek och hopp